Kultebo

Kulteboprojektet
Utvecklingen i Kultebo under 1900-talet liknar den som ägt rum i så många andra mindre byar på den svenska landsbygden med en snabbt minskande be­folkning särskilt under århundradets senare årtionden. Den sista jordbruksverk­samheten försvann på 1960-talet. Gamla husgrunder i byn och dess om­givningar från tidigare sekler påminner om den tid som flytt. Igenväxningen tog fart. Planteringen av gran på de gamla åkermarkerna förändrade byns utseende och på 1990-talet återstod inte mycket av det tidigare öppna landskapet.

Det ledde till att byns återstående fastboende och fritidsboende tog kontakt med Stora Enso för att försöka få till stånd en avverkning av granskogen på åker- och betesmarken inne i byn. Förslaget fick ett positivt gensvar hos de an­svariga inom företaget och år 2000 ingicks ett arrendeavtal mellan Kustbyarnas Bygdeforskare och Stora Enso som innebar att granskogen skulle avverkas och att föreningen och byalaget ansvarade för skötseln av området. Avverkningen var klar 2002 och 2003 uppsattes fårstängslet runt området. Den sista återstående ängsladan i byn restaurerades och ett mindre fårhus byggdes inom området. I juni 2004 släpptes de första betesdjuren ut. De nio fåren fick under sommaren sällskap av två islandshästar.

 Syftet med det hela är bl. a att återställa miljö- och kulturvärden som känne­tecknade byn vid tiden för det sista jordbrukets nedläggning. Ett viktigt syfte är också att återställa den biologiska mångfalden som utarmats p.g.a. igen­växningen av odlingslandskapet. Flora- och faunainventeringar har genomförts under 2000 och 2001. Dessa kommer att upprepas med regelbundna intervaller för att klarlägga hur fauna och flora påverkas. Redan första året efter avverk­ningen kunde en avsevärd ökning av såväl art- som individrikedom noteras vad gäller fågelfaunan. Över huvud taget är djur- och fågellivet rikt i området med regelbundna besök av björn och lo samt ett varierat fågelliv tack vare närheten till havet och Kultebosjön.

Äldre historia
Kultebo är en gammal by, en av de äldsta i den här delen av Hälsingland. Förmodligen fanns människor bosatta här redan på 1400-talet, kanske tidigare ändå. Jordbruk av viss omfattning fanns i byn åtminstone från början av 1500-talet, enligt skriftliga källor. När Gustav Vasa kom till Hälsingland år 1528 för att tala de sturska och upproriska hälsingarna till rätta kunde han också konsta­tera att det fanns mycket beskattningsbara tillgångar hos bönderna i de gamla, rika jordbruksbygderna i Norrala och Söderala (som Kultebo tillhörde).

I 1542 års jordebok fastslogs att det fanns 43 skattlagda gårdar i centrala Söderala socken plus sex andra: Hå, Renskalla, Ljusne, Östansjö, Mar och Kultebo. Skattlagda gårdar fanns också i Sunnäs och Granön, som tillhörde Skogs socken.

I de små kustbyarna var det inte bara jordbruksinkomsterna som var intressanta att beskatta för Vasakungarna utan också det givande fisket. Fiskets stora bety­delse redan under medeltiden visas också av det avtal som slöts mellan staten och borgerskapet i Gävle på 1500-talet, som gav Gävlefiskarna rätten att fiska från Upplandskusten upp till Ångermanland. Man fick också rätt att ha särskilda fiskehamnar på ett antal platser efter kusten. En av dessa platser var Kultebo. Två andra var Granön och Storjungfrun (som på den tiden hette Helgön). Gävle­fiskarnas verksamhet längs Norrlandskusten fortsatte ända in på 1800-talet.

Senare historia
Fram till mitten av 1600-talet bestod Kultebos förbindelser med omvärlden huvudsakligen av en knagglig väg eller klövjestig via Mar och Ljusne till centralbygden i socknen kring kyrkan i Söderala. Möjligen fanns väl också en gångstig till det närbelägna Sunnäs men mest användes sjövägarna där detta var möjligt. Under 1600-talets andra hälft blev säkerligen förbindelserna över sockengränsen vid Sundsbäcken mot Sunnäs livligare i och med att bruksverk­samheten kom igång i Sunnäsbruk. Från århundradets slut då hammaren kom igång är det rimligt att tro att även Kultebobor arbetade där. Framförallt ökade försörjningsmöjligheterna genom det snabbt stigande behovet av kolare, körare och skogsarbetare. Än mera gällde detta när Maråkers bruk kom igång under 1730-talet.

Bland notabla händelser under 1800-talet kan nämnas storbranden i maj 1836 då en stor del av byn brann ner. Ur sockenmagasinet beviljades ”1 tunna frökorn till hvar och en af de 3 brandskadade kolarena och ½ tunna matkorn till en brandskadad bruksarbetare”. Förutom dessa och andra arbetare fanns i byn vid denna tid ett par hemman. Under årtiondena runt 1800-talets mitt var också byns befolkning som störst. 1850 var folkmängden 46 personer, 1860 41 perso­ner och 1874 43 personer. Under denna period arbetade säkert en del Kultebobor vid sågen i Sunnäs som på 1840/50-talet hade ett femtiotal anställda innan den lades ner i slutet av 1860-talet ungefär samtidigt som järnhanteringen i Sunnäs­bruk.

Namnet Kultebo
Ursprunget till namnet Kultebo är oklart. Namnformen har också varierat under tidernas lopp. En teori går ut på namnets första del från början var en be­teckning för kulle. Andra delen skulle kunna härledas till boställe, bod eller fä­bod. Tolkningen skulle i så fall kunna vara bostället, (sjö)boden eller fäboden vid kullen. Kullen skulle då vara den markanta kullen öster om vägen genom byn, som är en av de få höjderna i grannskapet som når upp över tiometersnivån på kartan.

Det finns alltså belagt i 1542 års jordebok att ett bondehemman existerade i Kultebo på 1540-talet tillhörande Söderala tingslag. Skattesatsen för ”Kulteboda var 30 mål sk. 5 öre”. I Sunnäs fanns vid denna tid två hemman och i Granön tre. Enligt en del källor låg Kultebo under prästbordet i Söderala (liksom Lång­bodarna) under en period och skulle då kunna ha varit fäbodland.

Under Gustav Vasas och hans söners regeringstid reformerades statsappara­ten och då särskilt skatteförvaltningen. Fogdar tillsattes över hela landet för att kontrollera att skatteuppbörden fungerade. Till fogde över Hälsingland (och Härjedalen) utsågs 1569 Hans Garp. Fogdeskapet över Hälsingland behöll han till 1572. Som förläning erhöll han två hemman, det ena i Själstuga, det andra i Kultebo plus ön Storjungfrun. Huruvida Hans Garp bebodde hemmanet i Kultebo är inte känt. Uppenbarligen lyckades han bra med skatteindrivningen eftersom han 1576 av Johan III fick den prestigefyllda fogdeposten i Västerås. Märkligt är det att en så viktig konungens befallningsman ägde ett hemman i den lilla byn Kultebo. Möjligen kan det ha rört sig om egendom som kronan dragit in från kyrkan i Söderala.

Topografi
Landhöjningen har förändrat topografin runt Kultebo avsevärt under århund­radenas lopp. Ännu in på 1300-talet var Kultebosjön en havsvik. Området öster om byn ner mot havet var en stor ö. Några meter väster om ladan och fårhuset gick det att åka båt in mot Kultebosjön. Där den planterade gran­skogen nu står tät fanns i början av 1300-talet ett knappt 100 meter brett sund. Dåtidens Kultebo-bor eller andra sockeninvånare kunde lägga sina nät och fånga sik, öring, abborre och gädda som simmade ut och in i den stora havsvi­ken innanför. Den lilla åkermark som fanns före 1500-talet täckte sannolikt inte särskilt många tunnland. Djurhållningen baserades på skogsbete i första hand. Bebyg­gelsen i byn under detta tidiga skede bestod förmodligen av några mindre bo­stadshus, stall och båthus.

Geologi
Geologiskt är området intressant. En förkastningszon sträcker sig från Sunnäs genom Kultebo ut i havet mot Storjungfrun. Ortocerkalksten finns i form av stora block i Kultebosjön och som mindre stenar på öarna utanför kusten. Geologiska undersökningar har gjorts för att fastställa fyndigheternas ursprung. Analyserna visar att kalkstenen kan komma från fast berggrund i om­rådet och knappast förts dit med inlandsisen från Jämtland som man tidigare trott.

Kulteboprojektet visar att det med ideella insatser går att vända en negativ utveckling i den lokala miljön. Återskapandet av det öppna landskapet och före­komsten av betesdjur i byn har mötts av ett positivt intresse hos gamla och unga. Med den snabba igenväxning och förbuskning som nu sker på många håll i det gamla svenska jordbrukslandskapet är det för framtiden av vikt att några exempel finns kvar på hur det gamla landskapet på landsbygden kunde se ut med den biologiska mångfald och miljö- och kulturvärden, som nu håller på att försvinna. Förhoppningsvis kan Kulteboprojektet inspirera ideella grupper också på andra håll att försöka behålla en skärva av det månghundraåriga kultur- och miljöarvet på den svenska landsbygden.

 

   

 

Sotarafton, Granön





Hantverksmässa,
Ljusne Folkets Hus